ialindstrom

Himlen är blå

även när den är alldeles svart

och solen skiner

där bakom alla moln

För jag var törstig

men jag drack, av det levande vattnet

Som gav mig liv. Liv i överflöd.

Och nu

så ska ja inte törsta mer

och solen skiner

mitt i det kallaste regn.

För min vän, Han gav mig det finaste av allt:

vänner.

Vänner

som gör att himlen blir blå

även när det onda vill göra den svart.

Joh 10:10      
Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i  överflöd.                     

Det som gör ont

På insidan

Får mig att vilja skrika.

Högt.

Så högt – till dövhet

Men istället

Så gör det sårade i mig tyst.

Knäpptyst.

Och du undrar, varför jag inte pratar. Med dig.

Du undrar om jag överhuvudtaget lyssnar.

Om det är någon hemma.

Jag vet faktiskt inte.

Hon som bodde där inne, kanske gick ut.

Efter alla år, så kanske hon fick nog.

Fick nog av att inte vara tillräcklig.

Gick ut.

Och jag vet inte om hon kommer tillbaka.

Så nej. Det kanske inte är nån hemma.



/ia
juli-10.

Det går över.

Du ska nog se att det går över.

Slippa se, höra, känna.

Det är inte på riktigt. Bara konstigheter i hjärnan.

Ögon, åh dina ögon.

Vill hålla kvar så mycket, skönt när det är slut.

Snabbt. Elden.

Brinner ut lika fort.

Nu är det mil emellan.

Och blir aldrig mer.

Och jag finns inte för dig.

Vill inte ha nått hopp om att bli sedd. Av dig.

Omöjligt.

Radera dina ögon ur mitt medvetande. Tack!


/ia
juli-10

Vi var nåt annat. Vänner.

Nu rinner vi ut i sanden. Du ser på mig med kyla.

Jag blir förbannad.

Och det gör ont.

Men det är som det ska vara.

Går, går vidare. Allt är förändrat. Och blir inte som förr.



/ia
juli-10.

62 själar

Med olika start

Och lika olika slut

Ett slut, som börjar här och nu.

Ett osäkert leende i augusti

Har blivit till ett lyckligt skratt i maj

Sommar, höst, vinter och vår.

Vi delade allt.

Lucior och brandlarm. Fiskbiblar och fleecefiltar. Akvarium och röda rum. Martin Luther King.

Ringdans och sälar på Skansen. Spindlar i källaren. Och harar utanför mitt fönster.

Samma uttryck. Snart samma dialekt.

Det är magiskt. Dröm. Eller sjukt. Eller grymt. Ett prank. Eller mardröm.

Den andra familjen.

Men bakom alla skratt, alla fasader, alla dörrar, finns nått mer att upptäcka. Det som inger ser. Ingen såg. Ingen vet. Vår hemlighet.

Depressionen som ville ta ditt liv. Förlovningen som sprack. Mobboffret. De vuxna som aldrig fanns där. Utbrändheten. Skärsåren. Missbruket. Sveken. Utnyttjandet. Din döda vän. Självsvälten.  Föräldrar som försvann. Skammen för det förbjudna, det tabubelagda begäret. Och slagen, som du tar emot i tysthet.

Hyschh! Det är sånt man inte får prata om. Område förbjudet att beträda.

Så bara knip ihop och le. Le le le. Så ska du se att allt blir bra.

Eller ska vi våga? Släppa nån in, i det allra heligaste, i din hemlighet.

Ett två tre. Dagarna blev veckor. Som blev månader. Som blev höst. Som blev Jul. Som blev vår.

Och nu är den här igen. Värmen.

Och sommaren.

Sommarlov.

Och så hejdå och vi syns igen till hösten. Eller vänta lite… gör vi det?

Hösten tillhör inte längre Betel. Den tillhör framtiden.

Och vi vandrar vidare. I livet. Kanske lite mer vuxna, lite mindre barn.

För augusti blev maj,

Vi är 62 själar. Som går vidare.

Och det var fantastiskt. Att få växa – här - tillsammans

med er.

Alla gråa dagar. Leda och vardag.

Och du passar inte in.

Längtar bort, till något som kan kallas hem.

Att få sova, sova i hundra år. Sova Törnrosasömn.

Tills prinsen väcker dig.

Till en ny gryning, till en morgon i det nya paradiset.

Där ingen leda finns, och inga sorger finnes mer.

Men, helt plötsligt en förändring.

En glimt av det himmelska.

Paradis på jorden.

En tusendels sekund, av överjordisk glädje. Av vacker och varm gemenskap.

Ett ögonblick och du orkar kämpa vidare.

En tusendels sekund, som gör det värt.

Håller fast vid hoppet, det är värt.

I hundra dagar av grått.


/ia.
-juli 2010

Ett litet barn, ett litet knubbigt barn.

En rymling, från sin far.

Äntligen hemma igen. Det är skönt.

Men ändå, vill smita, rymma om på nytt.

Vill klara sig själv, stå på egna ben.

Men klarar det inte, bara snubblar. Snubblar och faller.

Tryggheten finns hos fadern.

Men hans kärleksfamn är ibland alldeles för stor för att kunna förstå, för att ens kunna ses.

Hans trygga armar runt omkring. Är det bara en illusion? En dröm? Ett önsketänkande?

Barnet vill så mycket. Har en sån het längtan.

Vill leka med de andra barnen. Vill vara som alla andra, känna sig likadan.

Vill bryta sig fri från fadern.

Men då blir det bara ett stort, fritt fall.

Pappan går med barnet, där det ramlar fram, på livets krokiga väg…


/ia.
-maj/juli 2010

Jag är en levande sten.

I ett stort, stort husbygge. Mycket större än jag själv kan förstå.

Men utan Gud, utan en brinnande eld i mitt hjärta, en frisk källa med vatten, är jag bara en sten.

Grå och hård, livlös.

Du andas liv i mig.

Och det är bland människorna jag blir till.

I att möta andra av dina vackra skapelser. Dina andra stenar.

Vi slits och nöts mot varandra. Det gör ont med våra hårda kanter.

Men allt som tiden går så slits våra hörn ner, vi blir mer och mer lika Honom.

En kantig sten, som slipas. Blir allt rundare, allt mjukare.



/ia.
- juni 2010

Nu

Leker vi den där leken, igen.

Mamma, pappa, barn.

Fint och vackert, familj idyll.

Tusen pelargonier, i varje fönster.

Röda hus, vita knutar. Fint och vackert.

Nu

Reder vi ut saker, igen.

Och allt ska bli annorlunda. Det ska bli bra. Och fint och vackert.

Säger vi, och allt blir precis som vanligt.

Nu

Ska vi göra saker tillsammans.

Fast jag har inte tid, och du har inte tid.

Anklagelsen: Varför har du aldrig tid?

Och det tar tid. Städ och disk och tvätt och städ igen.

Ifall nån ser. Så måste det vara fint och vackert.

Nu

Skriker vi, bråkar vi, klagar vi, gråter vi.

Nu flyr vi. Det är varken fint eller vackert.

Men ibland. Nu och då.

Solen tittar fram

Och vi skrattar. På riktigt.

Och vi tycker om varann. På riktigt. Ibland.

Då är det faktiskt ganska fint. Och vackert.







/ia.
-juni 2010

Min Gud, min Gud…

Jag ville se.

Se din underbara värld, med oförstörda ögon. Se din vackra natur, se det perfekta i varje människa jag möter här.

Men mina ögon har skadats. Och jag ser bara trasigheten, det förstörda, alla sprickor i fasaderna. Det gråa, betongen, regnet… en osminkad verklighet.

Min Gud, min Gud…

Jag ville höra.

Höra ljudet från ett paradis, ett porlande vattenfall, ljudet av en mild sommarbris. Jag ville höra en ljuv stämma som sa: jag älskar dig.

Men mina öron har skadats. Och jag hör skriken, dånet, larmen. En blödande värld, en värld där fasorna får människor att skrika, gråta. En högljudd klagan, var det här allt?

Min Gud, min Gud…

Jag ville känna doften av din ljuvlighet.

Av sommarens blommor, av nytvättad babyhud. Dofter som bara väcker fina minnen att le åt.

Men mitt luktsinne är skadat. Det luktar bränd hud. Det luktar hat, själviskhet, aska, fattigdom och avgaser.

Som ett tjockt täckte, en dimma omöjlig att ta sig igenom.

Min Gud, min Gud…

Jag ville smaka på ditt rikes härlighet.

Känna smaken av ett nytt vin, det fullkomliga, det perfekta. Smaken av kärlek, närhet och värme. Sötman i årets första jordgubbe, smaken av din älskades kyss.

Men mitt smaksinne är skadat. Det smakar beskt. En smak av bitterhet. Bara salta tårar på min tunga. Gud, när tar sorgerna slut?

Min Gud, min Gud…

Jag ville känna. Känna din närvaro i hela vår skapelse. Känna solen värma min hud, ömma smekningar av en modershand, den brinnande huden av fingertopp mot fingertopp.

Men min känsel är skadad. En förlamning. Kalla vindar av hårdhet som får mig att krypa ihop, liten, mindre, minst… Knivar genom kroppen, blodet, skorven, ärren under mina fingrar. När kan vi ta på varann utan denna hinna av tillgjordhet?

Min Gud, min Gud

Ge mig min syn, min hörsel, min lukt, min smak och min känsel tillbaka. Fader vår som är i himlen, tillkom med ditt rike och gör mig hel.



/ia.
-maj 2010

Skuld och monster

Monsterskuld

Skuldmonster

En stängd dörr.

Och du är en vägg.

Och jag är en vägg.

Orden stutsar döda emellan. Faller platt till marken. En nästan-död fisk tar ett sista kippande andetag. Sprattlar till lite. Men så, likafullt död. Når inte fram. Kastar våra försök till ord emot varann.

Tomma ord, tomma hjärtan.

Med en monstersmärta.

Och en monsterskuld.

När man var fem så trodde man att mamma och pappa kunde jaga bort alla monster under sängen.

Men dom var med och skapade nya.

Och nu skapar jag mina egna.

En röst som viskar:

Du är väl inte mörkrädd?

-          Nä, bara monster rädd.

Gud som haver barnen kär, kan du snälla hjälpa mig att döda dom där monstren litegrann.

 

/ia.
-maj 2010

Jag, er Gud, gav er min jord.

Att förvalta och råda över.

Jag gav er skogen, och bergen och havet.

Jag gav er sommarn och vintern.

Jag gav er musiken och glädjen och skratten.

Jag gav er solen om dagen, och månen om natten – för att mörkret inte skulle få råda på denna jord.

Jag gav er djuren och naturen.

Jag gav er kroppar - att gå med, att dansa med, att älska med.

Jag gav er männen, jag gav er kvinnorna och jag gav er barnen. Att känna kärlek för.

Sen gav jag er språket.

Att uttrycka er med. Att uppmuntra varandra med. Att kommunicera er vilja med.

Jag gav er bönen. För att vi ska prata med varann. Jag ville ha en relation till er, mina älskade barn.

Jag gav er den fria viljan.

För att er kärlek till mig skulle komma från era hjärtan.

Jag står här och väntar.

Som en far vill jag bara sluta er under mina vingar, som rymmer så mycket mer än ni nånsinn kan förstå.

 Och jag har inga klor, så jag kan inte gripa tag i er och föra in er i mina vingars skugga mot er vilja. Jag kan bara bereda en plats. Ni måste välja själva.

Åhh, om ni ville komma till mig, mina barn.

Jag gav er gåvor och talanger. Att tjäna varandra med.

Jag gav er pengarna. Att förvalta. Att ge till den som inget har. Att visa kärlek och medlidande/empati med.  Och investera som kloka förvaltare, för att kunna tjäna mig.

Åhh, om ni insåg att jag är er skapare som bara vill er väl.

Jag födde ett barn

Som jag älskade över allt annat

Det var min förstfödda, min älskade, min ögonsten

Det var en del av mig, det var mitt kött och mitt blod

Och som en moder vaggade jag barnet i mina armar

Men jag kunde inte behålla min son här uppe hos mig

Det skulle vara för själviskt

Ni behövde honom

Så jag sände ner min son till världen

För att också alla andra skulle få del av den kärlek som mitt hjärta nästan sprängdes av, för min sons skull

Han hånades

Han bespottades

Han svettades blod

Han fick en krans av törne – som rispade hans panna

Och sen, sen slog dom min älskade son

Med en piska av järn och benbitar

Den slet upp köttsår på hans rygg

Sen gick han, min älskade, till Golgata

Han bar sitt kors

Och där, så genomborrades hans händer och fötter av spikar

Och jag fick se på.

Bom bom bom

Kan ni höra slagen?

Som ekar, genom årtusenden

Så gav jag, er Gud, min älskade son till er värld, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.



/ia.
- april 2010

Du är äktheten

och jag är den som sviker allas förhoppningar

den stora skaran väntar otåligt

men dom väntar förgäves

på ett du och ett jag som aldrig blir ett vi

på ett oss, som bara kommer finnas i vår dröm

Du är den finaste

och jag är den som lurar och bedrar

framtiden lockar och kallar

men den skrämmer, för vi ska möta den var och en för sig

och alla tror dom vet, men ingen vet

för min mörka hemlighet är bara min. Min, min, min.

Du har ett hjärta av guld

och jag har bara en vilja av stål

jag behövde din famn, din trygghet, din värme

men jag är den som går, som lämnar, som trasar sönder

och kvar i askan lämnar jag ett ärrat hjärta

för jag är ständigt på väg…



/ia
-vintern 2010

Livet är här.

Har vaknat, med en närvaro som skakar mig.

Jag sträcker ut handen och kan nästan känna pulsen av det levande.

Dess rytm, som varit dolt så länge.

Och när jag tagit klivet ur mitt skal, mitt skal som kallades ”jag själv”, så ser jag att det finns nått mer.

Nått större. Nåt stort.

Livet hette det visst.

Jag visste hur man överlever.

Nu har jag lärt mig att leva.

Och det rör mig. För dalarna är så djupa. Och topparna så höga.

Och jag kastas fram och tillbaka.

Men jag rör mig mot något. Är inte längre ett svart hål på ett trägolv.

Hjärtat sitter på utsidan. Blottad.

Och jag är inte längre den enda planeten i mitt eget solsystem.

Jag är en del i det stora, det hela. En pusselbit i Guds hand.

Liten, bara en av miljoner.

Liten, men inte obetydlig. Jag har min plats att fylla.

Livet är här

Och jag skakar i din hand.

Så otroligt nära. Skyddsmurarna är rivna. Så otroligt äkta – så otroligt farligt.

Sårbart.

För jag är bara en människa. Och nånstans i oss ligger det onda ständigt på lur.

Riskerar att rivas, bitas, slåss.

Själviskheten. Rädd för det onda i mig själv.

Rädd för att få ett hjärta till låns.

Finner det inget bo hos mig så kommer det tillbaks. Med ärr och blod.

Livet.

Det darrar i min hand. 


/ia.
- februari 2010

Som ett springande barn

på en sommaräng

ett barfotabarn

så var det när du kom till mig

 men åskmolnen hopas

kryper närmare, omsluter mig tätt

så stort, så mörkt

och luften blir min fiende,

ett springande barn – allt för att inte kvävas

så var det när du ville äga mig

som ett stilla sommarregn

kom befrielsen

tvättar mig ren,

och om igen skapas mitt liv på nytt

så var det när jag slog mig fri

men som för en vissnande blomma

så kommer höststormen

den river mig i bitar, för mig bort med vinden

Jag behöver din kärlek i min fria ensamhet...


/ia.
-februari 2010

Som en skärva av glas

En fjäril som just kläckts ur sin kokong

Så känner jag mig bräcklig, ömtålig. Och jag kisar mot ljuset.

Som en fjäder, som lätt följer varje vindpust, utan egen vilja.

Som en gummibåt mitt ute på ett stormande hav.

Ett hav av känslor, behov, spruckenhet.

Det gamla. Det nya.

Nya vanor, gamla mönster.

Bojor. Fastfängslad. I en mörk gammal fängelsevägg.

I mina tankar.

Och jag skakar.

Varje liten blick, liten beröring, riskerar att putta ut mig för den svarta branten.

Men om jag tiger, så blir jag aldrig räddad.

En hand. Som för mig upp på gröna ängar. Till en oas. Att vila tryggt.

Jag är en sprucken skärva av glas.

Men jag lever. Andas. Är inte en död som en sten.

Stendöd?

Jag har kisat mot ljuset. Sett det stora klara skenet.

Och en dag så kommer ja våga mig ur skuggan.

Helt och fullt.

 Den mörka smutsiga fängelsehålan ska inte längre vara min tillflykt.

Jag ska inte rymma tillbaks.

Jag ska vara din. Helt och fullt.


/ia.
- vintern 2010

Vi simmar runt i ett mörkt hav

Omöjligt att se sin egen hand framför sig

Kanske runt, runt i meningslösa cirklar

Kanske ner mot botten, en avgrund så djup att den kan svälja oss hela

Kanske upp mot ytan, där ljuset finns, den fria luften att andas

Förvirring

I detta stora skrämmande vatten

När vi inte vet. Vart tar oss denna starka, strömmande flod?

Det är inte konstigt. Att vi tappar andan, när vi inte ser vad som är botten och vad som är yta.

Men ensam är inte stark. Och tillsammans kanske vi kan hitta vägen.

Ta min hand.

Tillsammans är förvirringen och ensamheten mindre i det stora, mörka, svarta, blå.

Tillsammans kan vi leta efter ytan, ljuset, luften.

Och om jag drunknar, så drunknar jag inte ensam.


/ia.
-januari 2010

Du är så vacker
bakom den där masken
som du tror att du alltid måste bära
bakom din hinna av perfektionism
så finns det en liten sårbar flicka
och jag har sett henne glimta fram ibland
så oerhört vacker

Bakom din mur av att vara den glada, den snygga, den snälla, den sexiga, den coola, den fulländade
så finns Du, det riktiga Du.
och när du slutar med dina försök att göra dig vacker, så blir du vacker
av att vara den Du är

När du kliver ut ur din glaskupa
slutar tänka: vad ska de tycka om mig
när du slutar bry dig om vad du tror att du måste göra för att bli älskad
så möter du en värld full av värme,
en värld som kan tina upp ditt frusna stenansikte

Så kom.
kliv ur ditt skal, ta bort din mask, släpp din hinna, kliv ur din glaskupa
var den du är skapad till att vara
låt världen röra din hand
och låt alla se hur vacker Du verkligen är


/ ia.
-januari 2010

Ingen förstår
Ensam i hela världen
Och ändå känner vi alla så
Vi delar alla samma känsla
Av att vara den enda som känner såhär
Av att ingen förstår

Varför?
Varför är vi isolerade små öar i ett stort hav?
Varför delar vi inte känslan med varann?
Varför är vi ensammast i hela världen, när hela mänskligheten känner precis likadant?



/ia
- januari 2010

Mascaran – nedför dina kinder

Det är så lätt att skylla på snön. Och vinden. Som piskar tusen småspikar på din sköra vinterhud.

Smärtan – den sköna smärtan som gör att du för en stund kan glömma allt annat. De riktiga känslorna. Förtränger.

Kylan – som biter i dina röda kinder. Som gör att du glömmer frusenheten. Dina kalla händer, blå. Från oktober till maj. Kylan som kommer inifrån ett fruset hjärta, som tio lager kläder aldrig kan tina upp.

Låt din mascara rinna, den går att torka bort. Men skyll inte på snön…



/ia.
- december 2009

Rädd

För mina egna känslor

Kom inte för nära

Lämna mig ifred

Eller kom, kom, kom.

Jag litar på dig

Men jag litar inte på mitt eget hjärta

Kanske det lurar mig igen

Allt slutar i kaos, uppbrott, förnedring och smärta

Ångesten

Över att jag ser slutet

Innan allt har börjat

Tänker. För. Mycket.

Rädd.

För kärleken är inte rosa moln

Det är en tagg som sliter i ditt hjärta

Får dig att blöda

Ger dig ärr som aldrig läker.

Därför vill jag stänga av.

Skärma av mig. Stänga in mig.

Slå av känsloknappen

Gå på standby

Snälla, låt mig inte tappa fokus

På det jag skulle och ville göra

Jag vill och ska

Men du stör mig, kryper in i min hjärna

Bygger bo och vägrar att flytta ut

Som en envis vinterfluga

Så surrar du omkring i mitt hjärta

Och jag försöker stänga igen

Men det är försent

Du har redan tagit dig in

Att acceptera

Det nya.

Våga. Vinna.

Vågar vi?



/ia.
- december 2009

Är du en av dom som ler när de andra skrattar

en av dom som viskar när de andra skriker

en av dom som vakar när de andra sover

en av dom som drabbats så hårt att en hinna av lättsamhet är omöjlig ?

Är du en av dom som tvingades bli vuxen alltför fort

en av dom vars barndom fick ett abrupt och oväntat avslut

en av dom som växte dig stark av dina erfarenheter

en av dom som fick lära sig att livet inte är en dans på rosor?

Är du en av dom som gråtit dig till sömns, natt efter natt

en av dom som blivit slagen till golvet av din egen ångest

en av dom som plågat ditt eget hjärta, din egen själ, din egen kropp med alla svarta tankar

en av dom som svikit dina ideal och fått retuschera dina drömmar?

Kanske är det därför du alltid bär en hinna av allvar

kanske är det därför du kallas ”mogen” och ”seriös”

kanske är det därför du är en tänkare som inte kan ignorera den mörka sidan

kanske är det därför du ler när de andra skrattar?

Är du en av oss?

Är det därför vi ler när de andra skrattar?


/ia.
- december 2009

rädslan – att stå på gränsen,

vid klyftan. Helvetesgapet.

 Mellan den djupaste lyckan och den svartaste avgrunden

jag finns. jag finns inte.

Hjärtat i en berg och dalbana. Och vi vill skrika Stopp!

Men farten ökar. Och ökar.

rädslan – att släppa likgiltigheten och istället brinna

brinna upp, det bränner, bränner.

”inte leka med elden” lilla flicka.

Jag vill vara kall. Kallare. Kallast

Men jag kan inte förneka.

Så bränn mig inte!

rädslan – att visa sig svag

blottad, naken – bara ett rött hjärta som bultar

 nått så stort, att tappa andan. Faller… Faller!

hårt.

då – finns Han där. Med sitt fadershjärta.

Så stort och bultande.

Och han fångar mig. Dig. Oss

Och vi får stilla vila. Och brinna.

Han blåser på oss. ”- Kväv inte varann mina barn!”

Men han låter oss brinna. Han ger oss bomull. Att linda våra hjärtan i.

Och det är ok. Det är ok.  



/ia.

- november 2009

Jag ville vara vit. Som snö.

Men jag svek. Och blev svart. Röd. Och tillslut alldeles grå…

Som en urtvättad trasmatta, använd.

Jag ville vara bra. Som man ska vara.

Men jag svek. Mig själv, mina ideal, mina drömmar.

Som en barbie, jag gör vad du vill.

Jag ville vara som det förväntas. Göra min plikt.

Så jag svek. Dig, med min falskhet.

Som en skådespelerska, jag gör min roll.

Och svart, rött, grått kan aldrig bli vitt.

Kanske ljusbeigt.

Men jag drömde en gång om att vara vit. Som snö.




/ia.

- november 2009

Kom med din heliga kärlek och rör vid mig

Så att jag kan förstå

Djupet i din godhet

Det stora i din kärlek, din totala utgivelse

Kom med din oändliga makt, din eviga ande

Så att jag kan acceptera

Min egen litenhet

Och samtidigt min storhet, i att få avspegla dig

Kom, så att jag kan förstå

Hur man gör när man älskar




/ia

- oktober 2009

det är svårt

att se dina svarta ögon

de brukade vara blå

det gör ont

att höra din tystnad

du brukade porla av skratt

det är svårt

att se din krökta rygg

du brukade stråla av glädje

det gör ont

att inte veta vad man ska säga

inte kunna lova att allt blir bra

men det är fint

att få dela dina tårar

och be till samma Gud



/ia.

-november 2009

jag har blod på mina fingrar

när tonårspojken sparkar på den som redan ligger

när pappan misshandlar sin nya fru

när vi vänder blicken från mannen på gatan

har jag blod på mina fingrar

när tonårstjejen svälter sig

när mamman dricker sin sista vodkadroppe

när barnsoldaten skjuter ihjäl de som var hans skolkamrater

har jag blod på mina fingrar

när trettonåringen tar en överdos amfetamin

när gruppvåldtäkten fullbordas

när girigheten brer ut sig över världen och polarisarna smälter

har jag blod på mina fingrar

när du skär dig i handleden

och tror att ingen ser

så får jag blod på mina fingrar

för vi har alla del i världens bortvändhet från dig



/ia.

-oktober 2009

jag dödar dig

med min bortvända rygg

med mina hatiska ögon, vill inte se på dig

med min tunga, tomma, tonlösa röst

jag krymper dig

när jag sluter mina läppar som en mussla

frustrationen är för stor

du skulle ändå aldrig förstå

varför jag ser på dig med avsky i mina ögon

ibland önskar jag att du vore död

 hjärtas svartaste, djupaste, mörkaste, fulaste tankar

de skrämmer mig så

 det är du som lockar fram dem,

du, som är mitt eget kött och blod

jag är ett odjur, en del av en orm från urtiden

av rädsla för att släppa fram det stora mörkret

odjuret, ondskan, smärtan

så jag tiger

vänder mig bort

en stel, vass, avvisande rygg

läpparna som en mussla

avsky i mina ögon

så jag dödar dig med min blick

dödar mig själv med all den uppdämda ilskan

istället för att säga:

”du gör mig så illa

att jag faktiskt ibland önskar att du vore död”



/ia.

-oktober 2009