ialindstrom

Jag är en levande sten.

I ett stort, stort husbygge. Mycket större än jag själv kan förstå.

Men utan Gud, utan en brinnande eld i mitt hjärta, en frisk källa med vatten, är jag bara en sten.

Grå och hård, livlös.

Du andas liv i mig.

Och det är bland människorna jag blir till.

I att möta andra av dina vackra skapelser. Dina andra stenar.

Vi slits och nöts mot varandra. Det gör ont med våra hårda kanter.

Men allt som tiden går så slits våra hörn ner, vi blir mer och mer lika Honom.

En kantig sten, som slipas. Blir allt rundare, allt mjukare.



/ia.
- juni 2010