tyst


Det som gör ont

På insidan

Får mig att vilja skrika.

Högt.

Så högt – till dövhet

 

Men istället

Så gör det sårade i mig tyst.

Knäpptyst.

Och du undrar, varför jag inte pratar. Med dig.

Du undrar om jag överhuvudtaget lyssnar.

Om det är någon hemma.

Jag vet faktiskt inte.

Hon som bodde där inne, kanske gick ut.

Efter alla år, så kanske hon fick nog.

Fick nog av att inte vara tillräcklig.

Gick ut.

Och jag vet inte om hon kommer tillbaka.

Så nej. Det kanske inte är nån hemma.



/
ia
juli-10.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0