ialindstrom

Ett litet barn, ett litet knubbigt barn.

En rymling, från sin far.

Äntligen hemma igen. Det är skönt.

Men ändå, vill smita, rymma om på nytt.

Vill klara sig själv, stå på egna ben.

Men klarar det inte, bara snubblar. Snubblar och faller.

Tryggheten finns hos fadern.

Men hans kärleksfamn är ibland alldeles för stor för att kunna förstå, för att ens kunna ses.

Hans trygga armar runt omkring. Är det bara en illusion? En dröm? Ett önsketänkande?

Barnet vill så mycket. Har en sån het längtan.

Vill leka med de andra barnen. Vill vara som alla andra, känna sig likadan.

Vill bryta sig fri från fadern.

Men då blir det bara ett stort, fritt fall.

Pappan går med barnet, där det ramlar fram, på livets krokiga väg…


/ia.
-maj/juli 2010