ialindstrom

Som en skärva av glas

En fjäril som just kläckts ur sin kokong

Så känner jag mig bräcklig, ömtålig. Och jag kisar mot ljuset.

Som en fjäder, som lätt följer varje vindpust, utan egen vilja.

Som en gummibåt mitt ute på ett stormande hav.

Ett hav av känslor, behov, spruckenhet.

Det gamla. Det nya.

Nya vanor, gamla mönster.

Bojor. Fastfängslad. I en mörk gammal fängelsevägg.

I mina tankar.

Och jag skakar.

Varje liten blick, liten beröring, riskerar att putta ut mig för den svarta branten.

Men om jag tiger, så blir jag aldrig räddad.

En hand. Som för mig upp på gröna ängar. Till en oas. Att vila tryggt.

Jag är en sprucken skärva av glas.

Men jag lever. Andas. Är inte en död som en sten.

Stendöd?

Jag har kisat mot ljuset. Sett det stora klara skenet.

Och en dag så kommer ja våga mig ur skuggan.

Helt och fullt.

 Den mörka smutsiga fängelsehålan ska inte längre vara min tillflykt.

Jag ska inte rymma tillbaks.

Jag ska vara din. Helt och fullt.


/ia.
- vintern 2010