mörka hav
Vi simmar runt i ett mörkt hav
Omöjligt att se sin egen hand framför sig
Kanske runt, runt i meningslösa cirklar
Kanske ner mot botten, en avgrund så djup att den kan svälja oss hela
Kanske upp mot ytan, där ljuset finns, den fria luften att andas
Förvirring
I detta stora skrämmande vatten
När vi inte vet. Vart tar oss denna starka, strömmande flod?
Det är inte konstigt. Att vi tappar andan, när vi inte ser vad som är botten och vad som är yta.
Men ensam är inte stark. Och tillsammans kanske vi kan hitta vägen.
Ta min hand.
Tillsammans är förvirringen och ensamheten mindre i det stora, mörka, svarta, blå.
Tillsammans kan vi leta efter ytan, ljuset, luften.
Och om jag drunknar, så drunknar jag inte ensam.
/ia.
-januari 2010
Kommentarer
Trackback