ialindstrom

Vi simmar runt i ett mörkt hav

Omöjligt att se sin egen hand framför sig

Kanske runt, runt i meningslösa cirklar

Kanske ner mot botten, en avgrund så djup att den kan svälja oss hela

Kanske upp mot ytan, där ljuset finns, den fria luften att andas

Förvirring

I detta stora skrämmande vatten

När vi inte vet. Vart tar oss denna starka, strömmande flod?

Det är inte konstigt. Att vi tappar andan, när vi inte ser vad som är botten och vad som är yta.

Men ensam är inte stark. Och tillsammans kanske vi kan hitta vägen.

Ta min hand.

Tillsammans är förvirringen och ensamheten mindre i det stora, mörka, svarta, blå.

Tillsammans kan vi leta efter ytan, ljuset, luften.

Och om jag drunknar, så drunknar jag inte ensam.


/ia.
-januari 2010