ialindstrom

Skuld och monster

Monsterskuld

Skuldmonster

En stängd dörr.

Och du är en vägg.

Och jag är en vägg.

Orden stutsar döda emellan. Faller platt till marken. En nästan-död fisk tar ett sista kippande andetag. Sprattlar till lite. Men så, likafullt död. Når inte fram. Kastar våra försök till ord emot varann.

Tomma ord, tomma hjärtan.

Med en monstersmärta.

Och en monsterskuld.

När man var fem så trodde man att mamma och pappa kunde jaga bort alla monster under sängen.

Men dom var med och skapade nya.

Och nu skapar jag mina egna.

En röst som viskar:

Du är väl inte mörkrädd?

-          Nä, bara monster rädd.

Gud som haver barnen kär, kan du snälla hjälpa mig att döda dom där monstren litegrann.

 

/ia.
-maj 2010